Julblot

Jul är benämning på den nordiska hedniska midvinterfesten julblot, fornnordiska jólablót eller "midvinterblot". Julblot eller midvinterblot firades alltså vid midvintern då dagarna är som kortast och nätterna som längst, d.v.s. kring vintersolståndet. Man tror att det förkristna firandet av denna dag var en dyrkan av denna egenskap hos dygnet då det tolkades som ett återuppvaknande av naturen.

Ordet "jul" finns alltså redan långt före kristnandet av Norden och är alltså fornnordiskt. Det förekommer tidigast i ett hyllningskväde till Harald Hårfager från omkring år 900 där någon sägs "dricka jul".

Norrmannen Snorre Sturlasson skildrade nordbornas drickande vid sina midvinterblot på följande sätt:

”En skål ska bäras runt elden, och den som ordnade gästabudet skulle välsigna den. Först skulle man dricka Odens skål, för seger och för kungens makt, och sedan Njords och Frejs skålar för goda skördar och fred. Därefter hade många män för vana att dricka den förnämsta skålen. Man drack även en skål till minnet av höglagda släktingar”

Julblot eller Midvinterblotet var den stora offerfesten till gudarnas väl. Djuren slaktades, blodet målades upp på väggarna och man frossade i all den mat som djurens kroppar gav. Även människor offrades vid denna tid – främst de som var slavar.

Det var en grym tid där Thor, Oden, Freja och alla de andra asagudarna var människornas härskare och där Bifrost, bron mellan människorna och gudarna, var länken mellan livet på jorden och Valhall – gudarnas boning. Här kunde alla äta helstekt gris och dricka allt det mjöd de kunde. Därför vr det kanske inte så underligt att människor lät sig offras – något som sker än i dag.

Julblotet är emellertid det som övergått till och blivit vår moderna jul. Visst har det tagit lite tid och visst har många religioner passerat genom de tusen år som gått sedan vi som primitiva, men stolta och segerrika vikingar firade våra julblot. Nog är det skönt att vi i dag i stället firar jul med den vite krist som huvudföremål för vårt firande.